Hej!
Är hemma i Bålsta sedan i måndags den 26e oktober. Mamma och pappa skjussade mej. De åkte sedan hem igen på onsdagen.
Var hos barnmorskan i onsdags. Visade sig att jag hade högt blodtryck. Men allt annat var bra. Bebisens hjärta slog 147 slag i minuten och magen hade växt som den skulle. Jag skulle tillbaka på Fredagen för att mäta blodtrycket, så det inte var lika högt.
38 fulla veckor. 2 veckor kvar tills beräknad födelse.
Så Fredagen kom, jag fick skjuss av uffe dit. Det var skönt. Var ett tag sedan han kunde hänga med till mödravården. Fick ligga ned en stund och vila, sedan mätte hon och blodtrycket var bra! Så skönt! Vi fick gå in till barnmorskans rum och sitta ned en stund. Pratade om allt möjligt. Ska bland annat vaccinera mej mot svinis på måndag.
Sedan frågade jag om det var normalt att bebisen lugnat ned sig betydligt sista dagarna. Knappt känt den. Hon tyckte väl det borde vara normalt..och jag var heller inte så orolig..Men vi bestämde oss för att lyssna på hjärtat även idag.
Lade mej på sängen och hon började lyssna. Men vi hittade inget hjärta.....
Hon letade och letade...Men inget hjärta. Till slut lät det som vi fick in nåt slags tyst tyst svagt svagt hjärtslag..men kunde likagärna vara min puls eller något annat..
"Jag förstår att ni blir rädda nu, jag tycker vi ringer förlossningen, så får ni åka dit och kontrollera" sa Barnmorskan. Jag var helt livrädd..helt i chock. "Det här får inte hända...det här händer inte.."
Vi lämnade barnmorskan...jag såg mammor med barnvagnar utanför och tänkte att det där aldrig skulle vara jag. Min bebis är död.
Resan till uppsala kändes ganska lång. Men Uffe höll sig lugn och pratade om ditten och datten så jag skulle tänka på annat.
På förlossningen fick vi träffa en barnmorska som satte på mej sådana där band, för att mäta diverse..Vet inte vad de heter.
Ganska omgående hörde vi hjärtat. Jag uppfylldes av ett stort befriande lugn. Där var ju min bebis!! Var ganska tysta hjärtslag..men det var hjärtslag!!
Hjärtslag! (och en lång väntan..tur vi hade kameran med och kunde leka lite med den, och snacka skit med varandra)
Jag fick ligga och trycka på den där lilla grejjen som mätte hjärtat, för att få in slagen. Var ganska klurigt. Fick nästan kramp i handen till slut. Då fick uffe hålla mot den där där och trycka. Han fick in hjärtslagen bättre.
Sedan byttes vi vid sådär, och hjärtslagen registrerades på en lång remsa.
Till slut hade vi legat där en timma. Då kom barnmorskan tillbaka och bad om ursäkt för att vi fått vänta. Hmm..
Hon bad oss då sitta ned i väntrummet och vänta på läkare.
Vi väntade i 1,5 timma. Hann se ett flertal nyfödda bebisar rullas förbi eller fotas till webbisar på www.akademiska.se, som man gör där vid väntrummet. Hann även höra en blivande mamma skrika..Annars var det väldigt lugnt där.
Till slut sa jag till en sköterska att vi väntat länge. Då kom snart två unga läkare rullandes på en ultraljudsapparat. De kändes verkligen unga. Jag har inget emot unga läkare såklart. Men de var så otrygga och kändes som högstadieelever.
Jag blev lite glad av att de skulle titta med ultraljud! Va mysigt att få se bebisen! Inte sett den sedan i v 18!
De klämde på min mage båda två och kände hur bebisen låg. Det gjorde ont!! Min mage är öm.
Sedan var det dax för Ul. De började titta, jag såg knappt skärmen. De mummlade och pratade med varann. Jag hann se ett hjärta som slog...Skönt tänkte jag..Men läkarna verkade inte nöjda..Och jag såg ingenting..det var frustrerande..Hade velat se skärmen.
Bebisen rörde inte på sig. Den var helt livlös med ett hjärta som slog. jag greps av panik igen. Jag trodde ju allt var bra igen! De försökte buffa igång bebisen, men den vägrade röra på sig. Då mätte de fostervatten en stund istället. De kom till slut fram till att det verkade vara tillräckligt med vatten.
Till slut buffade barnet till en endaste gång, så det syntes. Läkarna blev nöjda, jag blev halvnöjd..för sedan var den lika lugn igen.
De gick iväg för att prata med en överläkare. Kom sedan tillbaka och sa att de ansåg att allt var bra ändå. Att bebisen var lugnare för det var lite plats i magen.
De var så himla märkliga de där två..de pratsde hela tiden som om det skulle komma ett "MEN..." Det tyckte Uffe också. De gav mej ingen trygghet. Jag ville ju att de skulle klappa mej på armen och säga "detta är ingen fara, detta har vi sett förut, du behöver inte oroa dej mer". Men de var som politiker när jag frågade om jag behövde vara orolig. Kunde inte bara säga "Ja allt är bra".."Nej det är inte bra" i klarspråk.
"Såee... vitt vi kan se... är det inget att oroa sig för..." Meh!
Usch..jag tyckte verkligen inte om dom där två. Hoppas jag slipper träffa dem igen. Vi åkte i alla fall hem och jag kände mej underlig. Men på vägen hem buffades bebisen lite, och det kändes såå skönt.
På kvällen var vi bjudna på middag hos P-m Och Malee. Vi åkte dit, trots en tuff dag. Kunde vara skönt att få mat och tänka på annat.
Uffe, P-M och Malee
Malee och Robban.
Crippa ser inte så glad ut. Men det var han egentligen.
På natten somnade vi båda gott. Och bebisen buffade gonatt i magen.
Nu vill jag bara att den här bebisen ska komma ut. Mer än någonsin. Så jag kan få ta hand om den och verkligen se efter så den mår bra hela tiden. Vill inte vara ifrån den något mera.
Kom ut nu vår lilla lugna bebis.
Ikväll åker vi nog på bio. Man måste passa på innan vår lilla skrutt kommer :)
Var hos barnmorskan i onsdags. Visade sig att jag hade högt blodtryck. Men allt annat var bra. Bebisens hjärta slog 147 slag i minuten och magen hade växt som den skulle. Jag skulle tillbaka på Fredagen för att mäta blodtrycket, så det inte var lika högt.
38 fulla veckor. 2 veckor kvar tills beräknad födelse.
Så Fredagen kom, jag fick skjuss av uffe dit. Det var skönt. Var ett tag sedan han kunde hänga med till mödravården. Fick ligga ned en stund och vila, sedan mätte hon och blodtrycket var bra! Så skönt! Vi fick gå in till barnmorskans rum och sitta ned en stund. Pratade om allt möjligt. Ska bland annat vaccinera mej mot svinis på måndag.
Sedan frågade jag om det var normalt att bebisen lugnat ned sig betydligt sista dagarna. Knappt känt den. Hon tyckte väl det borde vara normalt..och jag var heller inte så orolig..Men vi bestämde oss för att lyssna på hjärtat även idag.
Lade mej på sängen och hon började lyssna. Men vi hittade inget hjärta.....
Hon letade och letade...Men inget hjärta. Till slut lät det som vi fick in nåt slags tyst tyst svagt svagt hjärtslag..men kunde likagärna vara min puls eller något annat..
"Jag förstår att ni blir rädda nu, jag tycker vi ringer förlossningen, så får ni åka dit och kontrollera" sa Barnmorskan. Jag var helt livrädd..helt i chock. "Det här får inte hända...det här händer inte.."
Vi lämnade barnmorskan...jag såg mammor med barnvagnar utanför och tänkte att det där aldrig skulle vara jag. Min bebis är död.
Resan till uppsala kändes ganska lång. Men Uffe höll sig lugn och pratade om ditten och datten så jag skulle tänka på annat.
På förlossningen fick vi träffa en barnmorska som satte på mej sådana där band, för att mäta diverse..Vet inte vad de heter.
Ganska omgående hörde vi hjärtat. Jag uppfylldes av ett stort befriande lugn. Där var ju min bebis!! Var ganska tysta hjärtslag..men det var hjärtslag!!
Hjärtslag! (och en lång väntan..tur vi hade kameran med och kunde leka lite med den, och snacka skit med varandra)
Jag fick ligga och trycka på den där lilla grejjen som mätte hjärtat, för att få in slagen. Var ganska klurigt. Fick nästan kramp i handen till slut. Då fick uffe hålla mot den där där och trycka. Han fick in hjärtslagen bättre.
Sedan byttes vi vid sådär, och hjärtslagen registrerades på en lång remsa.
Till slut hade vi legat där en timma. Då kom barnmorskan tillbaka och bad om ursäkt för att vi fått vänta. Hmm..
Hon bad oss då sitta ned i väntrummet och vänta på läkare.
Vi väntade i 1,5 timma. Hann se ett flertal nyfödda bebisar rullas förbi eller fotas till webbisar på www.akademiska.se, som man gör där vid väntrummet. Hann även höra en blivande mamma skrika..Annars var det väldigt lugnt där.
Till slut sa jag till en sköterska att vi väntat länge. Då kom snart två unga läkare rullandes på en ultraljudsapparat. De kändes verkligen unga. Jag har inget emot unga läkare såklart. Men de var så otrygga och kändes som högstadieelever.
Jag blev lite glad av att de skulle titta med ultraljud! Va mysigt att få se bebisen! Inte sett den sedan i v 18!
De klämde på min mage båda två och kände hur bebisen låg. Det gjorde ont!! Min mage är öm.
Sedan var det dax för Ul. De började titta, jag såg knappt skärmen. De mummlade och pratade med varann. Jag hann se ett hjärta som slog...Skönt tänkte jag..Men läkarna verkade inte nöjda..Och jag såg ingenting..det var frustrerande..Hade velat se skärmen.
Bebisen rörde inte på sig. Den var helt livlös med ett hjärta som slog. jag greps av panik igen. Jag trodde ju allt var bra igen! De försökte buffa igång bebisen, men den vägrade röra på sig. Då mätte de fostervatten en stund istället. De kom till slut fram till att det verkade vara tillräckligt med vatten.
Till slut buffade barnet till en endaste gång, så det syntes. Läkarna blev nöjda, jag blev halvnöjd..för sedan var den lika lugn igen.
De gick iväg för att prata med en överläkare. Kom sedan tillbaka och sa att de ansåg att allt var bra ändå. Att bebisen var lugnare för det var lite plats i magen.
De var så himla märkliga de där två..de pratsde hela tiden som om det skulle komma ett "MEN..." Det tyckte Uffe också. De gav mej ingen trygghet. Jag ville ju att de skulle klappa mej på armen och säga "detta är ingen fara, detta har vi sett förut, du behöver inte oroa dej mer". Men de var som politiker när jag frågade om jag behövde vara orolig. Kunde inte bara säga "Ja allt är bra".."Nej det är inte bra" i klarspråk.
"Såee... vitt vi kan se... är det inget att oroa sig för..." Meh!
Usch..jag tyckte verkligen inte om dom där två. Hoppas jag slipper träffa dem igen. Vi åkte i alla fall hem och jag kände mej underlig. Men på vägen hem buffades bebisen lite, och det kändes såå skönt.
På kvällen var vi bjudna på middag hos P-m Och Malee. Vi åkte dit, trots en tuff dag. Kunde vara skönt att få mat och tänka på annat.
Uffe, P-M och Malee
Malee och Robban.
Crippa ser inte så glad ut. Men det var han egentligen.
På natten somnade vi båda gott. Och bebisen buffade gonatt i magen.
Nu vill jag bara att den här bebisen ska komma ut. Mer än någonsin. Så jag kan få ta hand om den och verkligen se efter så den mår bra hela tiden. Vill inte vara ifrån den något mera.
Kom ut nu vår lilla lugna bebis.
Ikväll åker vi nog på bio. Man måste passa på innan vår lilla skrutt kommer :)
